Ben gick fram och tillbaka utanför ICA där han jobbade deltid. Det här var galet, nej, vansinnigt. Varför hade han sagt ja? Så dumt, så otroligt dumt. Det var en dålig idé från första början. Att gå till BDSM-klubben och sedan till och med prata med Erik i kassakön istället för att låtsas att han inte kom ihåg honom, men nej, Ben var en usel lögnare. Han blev alltid nervös när han försökte, så efter de första femton åren av sitt liv gav han helt enkelt upp att försöka. Nu vid 22 höll han fortfarande fast vid den policyn att inte ljuga. En elegant svart bil körde upp till trottoaren och ett fönster rullades ner. Ben frös och stirrade på bilen som om den plötsligt skulle förvandlas till en transformer när som helst. ”Ben, det är bara en bil, kom igen. Jag kommer inte att skada dig.” ropade Erik från förarsätet. Ja visst, Erik var enorm och hade ett järngrepp som matchade. Allt mannen behövde göra var att sträcka ut ett lillfinger och Ben skulle brytas som en kvist. Nej, nej det är okej, han överdrev bara. Det skulle bli okej. Ben närmade sig och Erik öppnade dörren från insidan. ”Hoppa in. Något du vill hämta innan vi åker?” Ben skakade på huvudet. ”Nej… om inte… ska vi någonstans där jag inte kan ha på mig min arbetskjorta?” Pojken svalde nervöst när Erik såg honom upp och ner, kategoriserade de mörka skinny jeansen som såg identiska ut med gårdagens (de var inte de från igår, han hade bara tre par som såg likadana ut) upp till ICA-skjortan med logotypen precis över fickan. ”Du ser bra ut, dessutom ska vi bara tillbaka till klubben.” ”VI SKA TILL DIN KLUBB?!” Ben skrek och lossade instinktivt säkerhetsbältet han just hade klickat på plats och sträckte sig efter dörrhandtaget för att kasta sig ut ur bilen, men de rörde sig redan och Erik hade låst dörrarna. ”Ben, snälla skrik inte i min bil. Jag är precis bredvid dig, inte över en fotbollsplan. Och sätt på dig säkerhetsbältet igen så att du är säker. För att svara på din fråga, ja vi ska till min klubb. Jag är dungeon master, kom ihåg? Vilket betyder att jag är ansvarig för att se till att leken i min klubb är säker. Vi går direkt upp till det tomma VIP-rummet där vi kan prata medan jag håller ett öga på allt.” Ben satte motvilligt på sig säkerhetsbältet igen, mer för att det var en bra idé än för att Erik sa åt honom att göra det. ”Hur kan du prata med mig och hålla ett öga på alla de där människorna ordentligt?” ”Jag har monitorer som går runt på golvet och de kan göra det mesta av arbetet utan mig.” Vid det här laget försökte Ben avbryta men Erik fortsatte ”men om något stort händer kanske de inte kan hantera det utan mig. Det är bara tre nätter i veckan så jag har inget emot det.” Ben sjönk tillbaka i sätet. ”Varför bjöd du ens ut mig ikväll om vi inte kunde göra något?” ”För att jag var rädd att du skulle hitta en bättre ursäkt för att tacka nej, och jag tänkte inte helt igenom det. Blev lite överexalterad.” ”Allvarligt? Hur gammal är du? 10?” ”Lägg till tjugo år på det så har du ditt svar. Alla har osäkerheter, även doms.” Tystnad fyllde bilen efter det. Ben stirrade ut genom fönstret och såg hur de passerade gata efter gata. ”Varför fick du mig att knäböja?” frågade pojken plötsligt och bröt tystnaden. Erik ryckte på axlarna. ”Det kändes rätt vid tillfället. Ett lätt straff som passade en nybörjare och brottet.” ”Men framför alla de där människorna?” ”De har alla sett mycket värre, och hälften av dem rörde inte en min. Jag har haft den här klubben i de senaste 6 åren, och många av dem har varit medlemmar sedan jag öppnade. De är vana vid att jag disciplinerar folk.” ”Det betyder inte att jag är van vid det!” Ben snäste tillbaka och hans röst steg i volym. ”Du kunde ha sagt rött när som helst och lämnat byggnaden utan konsekvenser.” Ben stängde munnen och rodnade kraftigt. Han hade glömt bort det. Det hade stått i formuläret han hade skrivit på innan han gick in i BDSM-klubben. Hans säkerhetsord var rött som han kunde använda när som helst med vem som helst oavsett vilken färg han hade på sig och han skulle omedelbart få ”eftervård” och eskorteras från lokalen på ett säkert sätt. ”Jag glömde,” mumlade Ben under sin andedräkt. ”Uhuh, det eller så ville du inte använda det undermedvetet.” ”Vad betyder det?” Ben krävde och kände all sin indignerade ilska rusa tillbaka. ”Du slappnade av direkt när straffet började. Jag kunde känna det, all spänning bara lämnade din kropp, och om det hade varit längre än fem minuter har jag ingen tvekan om att du skulle ha lutat dig mot mitt ben.” Ben stammade och försökte komma på ett försvar mot vad Erik hade sagt. Det skrämde honom att veta att dom hade läst av honom så lätt. ”Ben, slappna av,” lugnade Erik. Vilket bara ökade Bens ilska. ”du kan inte bara säga åt någon att slappna av och förvänta dig att de ska göra det.” ”Jo, det kan jag. Varför är det så svårt för dig att erkänna att du gillade det?” frågade Erik när han körde in på klubbens parkeringsplats och parkerade. Pojkens ilska försvann och ersattes av överväldigande ångest, skuld och skräck. ”Ben?” Försökte blinka bort tårarna ur ögonen, Ben bara skakade på huvudet. ”Prata med mig.” Eriks röst var tyst och lugnande som en balsam för pojkens slitna nerver. ”Varför?! Varför hände det där. Jag ville inte ha det. Jag vill inte ens vara här.” Ben slog ut mot dom innan han öppnade bildörren och stormade bort från fordonet på darrande ben. ”Hej vänta en minut. Ben. Stanna.” Eriks röst sänktes i
volymen och blev mer auktoritativ. Ben hatade att hans fötter slutade röra sig och han väntade på att dom skulle närma sig honom, det var detta som skrämde honom så mycket. När han var runt Erik var han inte längre i kontroll. Mannen vägrade att hålla sig på avstånd som alla andra gjorde. Inte ens Harley kände den verkliga Ben. Ingen gjorde det. På tal om det, stannade Erik framför Ben och placerade sina stora varma handflator på den mindre mannens axlar. ”Titta på mig, Ben.” Återigen den där befallande tonen som pojken inte kunde ignorera oavsett hur mycket han ville. Han mötte de omöjligt mörkbruna ögonen med sina egna elektriskt blå. ”Det skrämmer dig, eller hur?” mumlade Erik till slut. Ben drog in ett hickande andetag. ”Att ge upp kontrollen, låta någon annan ta hand om dig. Det skrämmer dig hur bra det känns.” Pojken kunde inte stoppa tårarna från att rinna från sina ögon eller de flämtande andetagen han försökte dra in i sina svältande lungor. ”Jag kan inte ta bort den rädslan från dig, men jag kan lova dig två saker. Ett, jag kommer att skydda dig, även från dig själv. Och två, du är inte svag för att du vill ha detta.” sa Erik. ”Hur kan du vara så säker?” ”För att jag är en dom och en erfaren sådan.” ”Jag kan inte-jag…snälla Erik vad ska jag-det är så svårt att andas.” ”Åh älskling, jag vet.” sa dom när han svepte armarna runt den skakande pojken. Ben lutade sig in i omfamningen, det var skrämmande att låta någon annan hålla upp honom men det kändes så bra. Kanske var det inte värt att kämpa så hårt mot något som kändes så bra. Pojken tillät sig själv att bli lealös och släppa alla sina bekymmer och stress i den där kramen. Den plötsliga viktlösheten som Ben kände gjorde honom yr. ”Sådär, älskling, låt allt vila på mig, jag har dig.” mumlade Erik in i subbens hår. Pojken snörvlade sig igenom den sista omgången tårar men gjorde inget försök att dra sig tillbaka från den varma kokongen av Eriks armar. ”Hej älskling, inte för att avbryta det här vackra ögonblicket men tror du att vi kan gå någonstans mer bekvämt?” Doms röst mullrade genom Bens bröst och fick pojken att vilja spinna. ”Ja, okej.” svarade han utan att bry sig om att röra sig. ”Vill du att jag ska bära dig?” Det ryckte Ben tillbaka till verkligheten, pojken blängde upp på Eriks retsamma leende. ”Jag kan gå alldeles utmärkt, tack så mycket.” sa pojken innan han trampade iväg mot klubben. Dom sprang ikapp fortfarande leende. ”Du är så het och kall, Ben.” ”Det är jag inte.” ”Se, det är precis vad jag pratar om. Ena minuten är du en gosig liten kanin, nästa är du en snäsig liten grävling.” ”Jämför mig inte med skogsdjur.” ”Men de är så söta, precis som du.” ”Jag är inte söt!” Ben visste att han inte var det minsta skrämmande och den trotsiga dödsblicken han gav Erik när mannen öppnade bakdörren till klubben verkade bara bevisa det. Dom krympte inte av rädsla som han borde; han bara lutade sig fram och petade Ben på näsan med ett finger. ”Se, söt som en knapp, även när du beter dig som en fräsande kattunge.” ”Sluta jämföra mig med söta djur! Om jag är något är jag en vild tiger.” ”…rätt. Vad du än säger…kattunge.” sa Erik när han dansade utom räckhåll för Bens ilskna svep på ett sätt som, om pojken måste erkänna, verkligen såg ut som en kattunge som försökte slåss mot en schäfer. Helt enkelt löjligt. ”Kom igen, den här vägen.” Erik riktade sig till en fortfarande arg Ben, som blängde på doms rygg och planerade sin hämnd medan han följde efter. De tog samma trappa upp till VIP-rummet. Utrymmet såg märkligt tomt ut utan alla människor i det. Erik gick rakt mot sin tron och satte sig med den omöjliga grace som inte riktigt passade med hans imponerande storlek. ”Se, precis som jag lovade, tomt rum, och väggarna är ljudisolerade så vi kan prata utan att oroa oss för att skrika över musiken.” Dom verkade ha ett glatt litet leende på sitt ansikte. Ben smög sig in i rummet och närmade sig envägsspegeln. Det var en ganska märklig upplevelse att titta ut över ett hav av människor som rörde sig till musik som han inte kunde höra. Han undvek medvetet att titta på dungeonsidan. Han ville inte veta vad som hände där. ”Vill du sitta ner?” Ben tittade över och såg Erik gestikulera mot sitt knä. ”Verkligen?! Nej tack. Jag trodde att vi skulle prata här uppe, men jag ser vad som verkligen pågår, du vill bara ha min kropp.” Pojken kände en rusning av triumferande seger över att äntligen ha avslöjat de undflyende motiven bakom Eriks handlingar. ”Jag ska inte förneka att jag har fantiserat om att ha dig i mina armar och det var det som drog mig till dig först men det är mer än så. Du fascinerar mig med dina ständigt skiftande känslor. Jag vill lära känna den verkliga Ben, den jag ständigt får glimtar av, under allt det där vibrato och poserande.” ”Vem sa att jag poserar. Det här är jag. Den verkliga jag, ta det eller lämna det.” Ben konstaterade men han kunde inte hindra sin kropp från att skruva på sig vid lögnen. ”Tja, vi vet båda att det inte är sant. Annars skulle du inte vara så rädd för att lita på mig.” ”Du kan inte bara kräva förtroende efter mindre än 24 timmar av att känna någon.” ”Du har rätt, det kan jag inte, men jag tror inte att den vanliga reaktionen är irrationell ilska.” ”Åh-du… bara dra åt helvete, okej. Dra åt helvete!” ”Se, som det där. Jag säger något som vi båda vet är sant och du går in i det sötaste lilla vredesutbrottet.” ”För guds skull, sluta kalla mig söt.” ”Vad stör dig så mycket med det?” frågade Erik.
Han reste sig från sin tron och gick med avsiktliga steg mot Ben. ”J-Jag är en man och män är inte söta.” ”Du verkar ha en förvrängd syn på manlighet.” ”Vad ska det betyda?” frågade Ben, plötsligt misstänksam när han blev trängd mot envägsspegeln av Eriks framryckande steg. ”Bara för att du är söt, eller för att någon kallar dig söt, gör det dig inte mindre till en ’man’. Det betyder bara att du är söt. Jag kan vara söt.” Ben brast ut i ett hysteriskt skratt vid det sista uttalandet. ”Ja visst. Du, söt? Det kommer aldrig att hända.” ”Jag kan klara det om jag verkligen vill.” ”Du är för stor och typiskt manlig för att vara söt.” ”Där går du igen med den förvrängda synen på manlighet. Här, jag ska till och med bevisa det för dig. Jag ska vara söt.” Erik knäböjde vid Bens fötter, lade händerna under hakan och tittade upp på den förbluffade pojken genom fladdrande ögonfransar. Ben brast ut i skratt och var tvungen att lägga en hand mot envägsspegeln bakom sig för att stabilisera sig. Det var det mest löjliga att se en jätte, över 90 kilo tung man agera som en oskyldig jungfru från en saga. Och förbannat om inte Erik såg…ganska söt ut. ”Okej okej, du vinner.” Ben flämtade fram, försökte få tillbaka andan. ”Du kan klara av att vara söt.” Erik reste sig graciöst upp och placerade sina handflator mot envägsspegeln på vardera sidan om Ben. ”Så varför stör det dig så mycket att bli kallad söt? Och ge mig inget skitsnack, Ben. Jag vill veta sanningen den här gången, från den riktiga Ben.” Pojken svalde men tillät sig att öppna sig lite för denna jätte. ”Jag har alltid varit liten och blyg. Jag blev retad och kallad för mes i gymnasiet. Inget allvarligt, man lär sig att ignorera elaka barn och rycka på axlarna, men det gjorde alltid ont, bara lite. Min pappa…han är lite som du, fast inte lika stor. Han är en riktig karl. Du vet, gråt inte, visa inte dina känslor för folk. Jag tog efter min mamma i längd och kroppsbyggnad. Alltid för liten, för lätt ett mål, aldrig stark eller populär, alltid…söt.” Erik strök sin högra tumme över Bens vänstra kind. ”Vet du vad en mes är i BDSM-världen?” ”Nej.” Ben svalde vid beröringen av hud mot hud. ”De är de starkaste människor jag känner. De är män som har omfamnat både sina maskulina och feminina sidor. Har tillåtit båda att samexistera. Tänk på hur populära shemales är i porr. Världen måste sluta försöka begränsa vårt kön och vår sexualitet till bara två kategorier. Det är ett flytande spektrum som är menat att utforskas och till och med njutas av.” ”Det är bara din åsikt.” Ben avledde, stirrade på deras fötter istället för att möta de genomträngande bruna ögonen. ”Nej, det är det inte.” Erik mumlade medan han satte ett finger under Bens haka och lyfte hans huvud så deras ögon kunde mötas. ”Det är en synvinkel.” ”Vad är skillnaden?” ”Åsikter ändras lätt, synvinklar är mycket svårare, folk behandlar dem som fakta. Du väljer att se världen genom en lins av giftig manlighet. Jag väljer att se saker annorlunda.” ”Du får det att låta så enkelt.” ”Det kan vara det. Det handlar om inställningen.” Ben trängde sig förbi Eriks kropp, det blev plötsligt för svårt att andas med dom så nära. ”Har du alltid flytt från sanningen?” frågade Erik. Pojken snurrade runt för att blänga upp på dom. ”Kan du sluta pressa?!” ”Varför är du så bestämd att hålla mig på avstånd?” ”FÖR ATT DET ÄR DÄR JAG HÅLLER ALLA!” skrek Ben ut, och tappade slutligen kontrollen över sitt humör. Hela situationen hade gått helt ur kontroll. Ett uttryck av medkänsla täckte Eriks ansikte. Det såg för mycket ut som medlidande vilket gjorde det värre. ”Det låter som ett väldigt ensamt sätt att leva, Ben.” Erik mumlade. ”Det är det säkra sättet att leva.” ”Säkert från vad? Att släppa in någon så att de kan bry sig om dig, älska dig? Att vara sårbar är inte svaghet, det är styrka.” Ben brast ut i ett hysteriskt skratt. ”Vilken värld kommer du ifrån? Har ingen någonsin utnyttjat dig? Använt den sårbarhet du hävdar är styrka mot dig?” ”Det finns risker precis som med allt annat, men det du gör just nu är inte att leva, det är att överleva. Berätta vad som hände. Vem skadade dig?” Förbannade Erik, han var för perceptiv. ”Ingen, inte riktigt. Det är inte som om jag blev misshandlad eller något.” ”Jag säger inte att du blev det. Du behöver inte bli misshandlad för att uppleva trauma, eller smärta.” Erik skakade på huvudet och grimaserade plötsligt. ”Jag har pressat dig mycket ikväll. Hur vore det om vi pratade om något annat. Vi kan återkomma till detta en annan gång. Jag är ledsen, ibland tar dom i mig över.” ”Var det där du som dom?” Mannen gav ett fåraktigt leende. ”Det är definitivt en del av det. Doms behöver veta allt de kan om styrkorna och svagheterna hos den undergivna de arbetar med. Mycket förtroende går in i en scen, och om du inte känner till din partners gränser eller triggers kan du göra mer skada än nytta. Jag har sett scener gå fel, väldigt fel för att det var fel mix av människor, dom var oerfaren, eller det fanns inte tillräckligt med förtroende. Det är instinkt för mig att analysera människor. Något du uppenbarligen inte är bekväm med.” ”Nej, du hade rätt…om allt. Jag bara…jag släpper inte in någon. Inte ens vänner som jag har känt i åratal, och på mindre än tjugofyra timmar har du dragit isär mig.” ”Du känner dig förmodligen lite rå just nu. Vill du ha något att dricka? Eller äta?” ”Nej, jag är bra, jag hade en måltidspaus på jobbet innan jag kom.” ”Okej, vad vill du göra, jag står till ditt förfogande, jag skulle också förstå om du vill åka hem. Det har varit många känslor, vilket kan…”
kan vara utmattande.” Erik sa och gestikulerade mot dörren. ”Kan jag-nej, glöm det.” ”Vad?” ”Det är dumt, glöm det.” ”Inget du säger är dumt. Vad vill du?” ”Kan vi göra vad vi gjorde igår kväll?” Bens röst var knappt över en viskning. ”Självklart älskling. Vill du sätta en tidsgräns på det?” Ben skakade på huvudet. ”Nej, jag bara…behöver få min hjärna att stanna upp ett tag.” ”Ja, okej,” sa Erik när han satte sig ner på tronen. Pojken följde efter på vattniga ben, kunde inte tro att han hade frågat om detta, att han faktiskt skulle göra det. Ben sjönk ner på knä bredvid stolen och Erik drog fingrarna genom pojkens hår. ”Du kan luta dig mot mig, eller stolen. Vad som känns mest bekvämt.” Domaren mumlade. Ben började med en stel rygg, men de kammade fingrarna fick snart pojken att luta sig mot Domarens ben, och han blev praktiskt taget lealös. Subbens hjärna stängdes av och Ben tillät sig själv att flyta.